Det här är jag. Två år och sjukt pepp på livet!
Tre år och filosofisk med pappsen & mini-lillebror!
Åtta år på stranden på Gotland med mammi & småbröder!
Åtta och media-bevakare.
Fortfarande åtta.
Femton i Richmond, Virginia
Femton going 1950:ies.
I förra veckan fick vi fotoleverans. 4 år komprimerade i 753 bilder och det slog mig verkligen hur olika dessa år och åren dessförinnan har varit.
Vissa år har varit omvälvande, andra har bara passerat. Glidit in i varandra. Det roliga är att man aldrig vet vad för nåt år man befinner sig i just nu. Om det är ett omvälvande år eller ett sådant som bara passerar, det får man veta först efteråt, ibland flera år senare. Och det slog mig hur fort tiden går och hur mycket som händer, förändras men ändå är sig likt. Hur man bara kan glömma långa sekvenser av sitt liv och hur vissa ögonblicksbilder stannar kvar inom en. Hur de gula rosorna mot den lika gula tegelväggen doftade i vår trädgård, hur vattnet i poolen kändes mot solbränd sommarhud eller hur gott godisnappar i kombination med sockerbitar smakade. Och hur vissa av dessa minnen och känslor är så starka och tydliga att man om man blundar verkligen kan vara där, i minnet.
Som när åttaåriga Line spenderade hela sommarlovet i hängmattan på altanen med att sträckläsa alla böcker i Kulla Gulla-serien. Vad den handlade om minns jag inte exakt. Ja, förutom omvälvande kärlek och så minns jag hur de gamla böckerna doftade så himla gott. Som om femtio års drömmande tonårslängtan hade fastnat på de gulblekta bladen.
Eller en femtonårig Line i en sydstat som sömndrucket verkat ha vaknat varje dag och bestämt sig för att " Nämen här behövs ju inget förändras" och så stannade staden på femtiotalet. Vilket passade en Ryan Gosling-förälskad femtonåring som nyss sett The Notebook och fallit handlöst för Noah alldeles utmärkt.
Där gick vi på bio i en av USA:s äldsta biosalonger och såg the Aviator med Leonardo DiCaprio. Jag hade på mig en orange vintageklänning med vita fåglar på som jag fyndat i en av stadens oändligt många vintagebutiker. På fötterna hade jag vita, höga klackar. Mina första. Och när den unge mannen i biljettluckan iklädd tidsenliga kläder log mot mig var jag tvungen att nypa mig i armen. För allt var ju för bra för att vara sant.
För varje år som går känns det som man hittar en ny pusselbit till pusslet "Den jag är" Ibland slänger man kanske till och med bort några bitar som inte längre passar. Så omformas vi hela tiden livet ut tror jag, med ögonblicken som definierar den du är och vill vara mjukt inlindade inom dig.
Yesterday when visiting mami I flickered through some of our photoalbums and found the pictures above. I really realized how times they really are changing and how some memories will really follow you through your whole life.
LOVE,
LINE
